(Eller timmermannens klagan)
Följ med mig in i det fria men ack så svåra livet som skogsarbetare vid förra sekelskiftet.
En intim berättarföreställning om skogen och arbetet där med fokus på männens
levnadsförhållanden och folktro.
Hur var det egentligen att arbeta som timmerman, milare, flottare och med
tjärbränning?
Vad åt man? Och varför var man tvungen att äta 4-9000kcal /dan?
Vilka väsen hjälpte till i milorna och vad fick man akta sig för vid timmerkörning?
Josefina Elvira berättar tillsammans med med Mickel räv… Eller var det ett
skogsrå? Om det tunga farliga livet som var den enda möjliga verklighet för så
många människor vid tiden kring förra sekelskiftet.
Ni får både lyssna på skogsarbetarnas musik och själv vara delaktig i sångerna
samt diskutera och filosofera tillsammans om arbetsvillkor, folktro och den stora
skogen!
Går även att få med kom som gör det hela ännu roligare!
Nödvändig yta min 3m2. Fungerar väl både i små utrymmen och på större scener.
Antal i publik 10-150
Målgrupp 5-100 år. Fungerar så väl för barngrupper som för äldre.
Pris 7000sek , vid inköp av flera föreställningar kan ett paketpris diskuteras.
En liten föreställning i intimt format, publiken sitter nära.
Kontakt: Josefina Elvira Asker Beck Tel 0733311953 josefinaelviramail@gmail.com
Det var en kylig februarimorgon, en sån där glittrande ni vet, när himlen är isblå och rimfrosten smyger sig så tjockt på alla granar att de ser ut att vara översnöade. Jag var trött, i flera veckor hade jag kämpat för att fylla mitt kvot åt köraren, men min onda rygg gjorde det svårt och blåsorna efter de grova arbetskläderna hade blivit infekterade och sved. Det är konstigt tänkte jag, även om jag bor tätt tätt tillsammans med tjugo andra huggare och sällan får en minut för mig själv, så känner jag mig så ensam, det var mer än en månad sedan jag träffat min familj och saknaden var svår.
Idag hade jag gått undan från de övriga, ingen brydde sig, vi sköter oss själva och lägger oss sällan i vad de andra gör, alla får betalt efter hur många stockar man huggit och något samarbete förekommer sällan.
Bäst som jag gick där i snön och funderade så såg jag en rörelse i ögonvrån, jag vände mig hastigt om och där, i snåret så var det ett par ögon som tittade på mig, stora ljusbruna, nyfikna och smått roade. Jag tog några steg närmare och upptäckte att det var en ung kvinna, eller kanske inte så ung, det var mycket svårt att avgöra, hon kunde ha varit uråldrig, men hur som helst så var hon mycket vacker.
Hennes ögon var stora som på ett rådjur, munnen var liten och nätt, pannan var bred men smalnade ner i en liten haka och näsan var rak och spetsig. Hela bilden gav ett ganska rävaktigt intryck. Det var svårt att se hur hon var klädd, men hur som helst så hade hon ett stort röd brunt lockigt hår som var alldeles utslaget!
Jag hälsade artigt på henne medan jag försökte ta mig närmare för att få en bättre titt, men då backade hon smidigt bakåt och försvann. Jag skyndade efter in i snåret, jag revs av kvistar och snavade flera gånger medan jag famlade runt, till slut kom jag ut på andra sidan.
Det enda jag såg var en räv som slank iväg mellan stammarna.
Jag förstod nog vem hon var och tänkte mig att det vore säkrast att hålla sig väl med skogens makter, därför la jag ut en stor bit kolbulle som jag hade haft med mig på stenen invid snåret och sedan gick jag tillbaka till kojan.
Nästa gång jag såg henne, var några veckor senare, jag hade återigen behövt ta ledigt en dag, ty min rygg värkte så illa och jag hade fått feber av mina såriga händer.
Mina kamrater hade lagt några stockar på elden och sedan gått ut till hygget för att arbeta.
Bäst som jag låg där och flöt in och ut ur sömnen så gled dörren sakta upp, in kom hon.
Något så vackert hade jag aldrig sett, klädd i det finaste vita linnet och med det långa röda håret utsläppt långt nedanför midjan tycktes hon nästintill sväva in. Hon satte sig på bänken brevid mig och bad att få värma sig vid elden en stund.
I det samma såg jag den, den långa rödbruna yviga rävrumpan som stack ut nedanför kjolen, jag visste väl med mig att man måste föra sig höviskt mot Tallemaja och sade därför så fint jag kunde att “Goda frun gjorde väl i att akta släpet och hon inte ville bränna sig på elden”.
Hon tackade mig och gömde svansen och sedan frågade hon om jag möjligen hade lite mer av det där goda som hon hade fått smaka förra gången. Det hade jag och när jag bjudit henne så försvann hon lika ljudlöst som hon kommit, men följande dag så var både febern och blåsorna borta och ryggont har jag inte haft en dag sedan dess.
Än i dag så glömmer jag aldrig att lämna något gott på stenen vid snåret när jag har vägarna förbi.